Valle dei TEMPLi

Den 15 februari gick Sicilien från orange till gul riskzon, vilket bla innebär att det är ok att resa i den region man är i. Hela Sicilien är en region så nu kan vi se oss omkring lite på ön. Platser som museer och andra sevärdheter som är inomhus är fortfarande stängda, restauranger stänger kl 18.00 och utegångsförbud på nätterna.

Vi har flera resmål på ”listan” så vi började med att planera för att ta den reguljära bussen till Tempeldalen. Det är en arkeologisk plats i Agrigento och finns med på en annan ”lista” – UNESCO:s värdsarvslista. Staden hette Agrigentum och byggdes 580 f.Kr på en klippa mellan två floder för att ha god sikt över området så de kunde försvara sig vid krig. Varför heter det Tempeldalen, när det byggdes på en klippa!?

Ca 400 f.Kr beboddes staden av ca 200 000 innevånare, det är väldigt många människor och de arbetade bla med brytning, raffinering och handel med svavel och försörjde sig också på jordbruk-, hantverk- och keramikproduktion. Genom åren har staden fallit offer i omgångar av otaliga krig men återuppbyggts och fortsatt fungera.

Vi packade våra ryggsäckar med matsäck och travade iväg till busstationen, i bussen var varannat säte blockerat för passagerare pga covid och det var sammanlagt sex personer som reste den en timmes långa färden, så vi kände oss trygga. Vackra böljande gröna vyer passerades och vi kände oss lite exalterade över att äntligen kunna se oss omkring lite. Busschauffören tecknade till oss att vi var framme och vi klev av, men var skulle man gå in till området? Där vi nu hamnat var utgången från området. Vi frågade en småsur souvernirförsäljare och han pekade oengagerat bortåt vägen. Målet för promenaden var ca en km bort, det verkade helt öde med stängda försäljningsbodar och staket som visade på var flödet av besökare skulle gå in respektive ut. Det enda liv vi såg var en vakt med pistol och batong, vi frågade och han pekade oss tillbaka samma väg, vänd om och gå tillbaka alltså, till platsen där vi hoppade av bussen.

Där kom en vakt emot oss och förklarade att entrén var två km längre bort åt andra hållet, nu ville vi inte gå längre utanför området så vi beställde en taxi och det var tur det för resan var längre än så och uppför.

Väl framme så blev vi kontrollerade som inför flygresa, lägga väskor på ett band som blev genomlysta, vi tempades och på med munskydd så klart, poff så var vi äntligen inne på det enormt stora tempelområdet. Ett otroligt väl omhändertagen arkeologisk plats, rester av enorma palats, byggnader, murar, begravningsplatser och rester av statyer, i vacker miljö med blommande mandelträd, buskar med blommande rosmarin och flera olika exotiska växter. Allt välordnat och hyfsat handikappanpassat, dock dåligt med info om var tex ingången är, var toaletter finns och om det finns bar/restaurang i området som är öppet. I normala tider innan corona så skulle det säkert vara tusentals turister här, vi såg kanske tio personer på hela dagen, sorgligt.

Vi hittade en mysig plats med några bänkar där vi intog vår matsäck, pastasallad, leberkäse (en tysk köttfärsliknande skivad paté, gott) och kaffe, innan vi fortsatte, för att sedan komma ut där vi blev avsläppta av bussen.

Det var dags att resa hem och vi ställde oss på den plats chauffören hade pekat ut och väntade….och väntade…och väntade, det kom ingen buss. Nästa buss skulle komma ca två och en halv timma senare…det var bara att fortsätta att vänta. Vi kom hem, dock något senare än planerat och det hade blivit mörkt. En lång och intressant dag var till ända, skönt att komma hem, sånt här är vi inte vana vid.