Vi kom in till en bra liten marina, Marina Azzurra, med en ung man som var bra på engelska och mycket serviceminded. Skönt att ligga still igen.

Vi beslutade oss för att ta tåget till Tropea, Anders och jag gick till tågstationen för att kolla upp förutsättningar för resan. Vi stod där vid perrongen och försökte förstå tågtabellen, då ett ungt par såg våra ”fågelholksanikten” och frågade om vi behövde hjälp. De behövde vi ju och paret rekommenderade att vi skulle ladda ner en tågapp och det blev en bra hjälp, det gick att köpa biljetter enkelt och hitta passande tåg.

Alla fyra travade iväg till tåget nästa dag, tåget kom i tid och var anpassat för distansering, med skyltar om att bära munskydd och säten som var markerade för att vara tomma. Det var en trevlig resa med fina vyer, ganska högt upp utmed kusten, där vi såg klart smaragdgrönt och turkost vatten med sandbotten. Där skulle vi segla om någon dag.

Tropea är en vacker medeltida stad som ligger 70 meter upp på en klippa med stupande bergssida ner mot havet och sandstränder. Det brukar vara mycket turister här, men nu står restauranger och glassbarer ganska tomma och på badstränderna är det också glest med folk, vi lider med italienarna som mister sina inkomster på bästa årstiden.

Tropea är känd i hela Italien för sin goda, milda och lite söta rödlök, även chilli är känt härifrån. Det första vi ser när vi kommer till staden är klasar av just det.

Dags att äta på restaurang, samt släcka törsten ordentligt, vi får deras ’nduja – en slags korv som är mixad med chilli – att bre på brödet. Därefter delar vi på ett fat med ”tutto di mare” grillad mat från havet. Till huvudrätt bestälde vi lite olika rätter. Allt var utsökt, servicen var superb, men vi var tyvärr helt själva på hela restaurangen. Stackars italienare, tack för det ni erbjuder oss, i ert vackra land.

På väg mot tågstationen, passade vi på att köpa med oss av den populära rödlöken, några amalficitroner och lokalproducerat vin. Jag har även köpt mig en solhatt.

Nästa dag seglade vi till Tropea och lade oss i en vacker ankarvik för att invänta bättre vindar för seglats till Stromboli ö. Det är riktigt mycket svall här också, det är obekvämt. Det är vanligt med väserliga vindar i de här trakterna på sommaren och det är ju helt öppet hav utanför, så det är därför det alltid gungar. Men med nästan tusen kronor för en natt i Tropea marina så står man ut med gungeligung, men det är tröttande för både kropp och knopp.

I morse kom en liten roddbåt med motor körandes fram till vår båt, han ville sälja fisk han tagit upp tidigare på morgonen, vi var inte så intresserade först, men när vi fick se att det var små tonfiskar, så slog vi till med två stycken som han rensade lite snabbt, så ikväll ror vi över till Columbia och äter färska tonfiskfiléer tillsammans och i morgon blir det Stromboli.