Givors

Vi lämnade Valence efter 14 dagar och seglade mot Port de Condrieu. Trevligt mottagande och bra pris, inget speciellt hände mer än att vi gick två gånger till mataffären, ganska långt faktiskt, men vi har stegräknaren igång och gläds åt att att komma över 10 000 steg. Det skulle bli storbyar och åskväder så vi behövde en trygg plats för ett par dagar. Stormen och åskan kom och det blåste så förfärligt in mot aktern att vår flaggstång vände sig in mot sittbrunnen, det har inte hänt förr.

Sedan mot Givors där vi följande morgon skulle ta emot besök. Vi har en båtkollega och vän i Sverige, som har en arbetskamrat i Lyon, som skulle besöka vår vän i Sverige tillsammans med sin son som är 11 år och mycket intresserad av båtar. Tyvärr strulade det med passet som det ju gör överallt i dessa tider, så resan blev inte av. Vår vän funderade på alternativ för mamman och pojken och kom på att vi var på väg mot Lyon. Han kontaktade oss och undrade om mamman och sonen kunde få komma och titta på vår båt när vi nu var i trakterna. Javisst sa vi, det går att ordna och om de ville så skulle de kunna segla med oss den sista biten till Lyon, som också innehöll en sluss. Vi fick kontaktuppgifter och mailade vårt erbjudande som de med glädje genast accepterade. Vi bestämde att Givors skulle vara en bra plats att plocka upp dem på.

Vi seglade till platsen som var en så kallad ”Halte fluvial” vilket betyder att det går bra att stanna till där för några nätter, ofta är det bara en flytpontoon och ibland finns även el och vatten att tillgå, det brukar dessutom vara gratis att stanna där. Vi anlände på eftermiddagen och läste in oss på informationen som fanns uppsatt på bryggan. Ok, el och vatten fanns här, men man fick gå upp till turistbyrån och köpa en ”jetton” en slags polett att stoppa in i el/vatten pedistalen. Det var staket mot land med en dörr med kod, som gick att öppna från sjösidan, men som värre var så var det en till kodingång som inte gick att öppna utan kod, varken från insidan eller utsidan…. hur tänkte de nu? Hur kan man komma ut för att köpa ”jetton” och få koden? Och hur skulle vi få in våra gäster nästa morgon?

Det fanns telefonnummer på informationsskylten, till bla turistbyrån, vi ringde, men de slängde på luren och vi antar att de inte förstod vad vi pratade om. Det låg en aluminiumbåt från Räddningstjänsten på samma ponton, vi tänkte att de måste ju ha koden, Anders ringde det numret och….

Att fråga om något viktigt är inte så lätt på engelska i Frankrike. Ofta kan mottagaren bara franska och slänger på luren när vi frågar om de kan engelska, eller så skickas luren snabbt vidare till någon kollega som får ta ”smällen” och det kan hända fler gånger per samtal och man får upprepa sitt ärende.

Efter mycket förklarande meddelade de att de inte förstod vårt ärende och kunde då inte hjälpa oss, men hänvisade oss att ringa polisen, vilket vi gjorde. Polisen försökte nog förstå, men hade ingen aning om vad ”halte fluvial” var, de bad oss skicka bilder vilket vi gjorde. De upplyste oss om att detta var en akutlinje vi ringde på…det var ju akut för oss. Ingen hjälp eller hänvisning där heller, till saken hör att en sådan här plats är en kommunal plats som tillhandahålls – för båtturister – och finns med jämna mellanrum utmed kanaler och floder i Frankrike. Tänk om vi verkligen hade behövt akut hjälp, vi kanske blivit rånade eller hade brand ombord.

Till slut tog Anders saken i egna händer och klättrade över staketet för att gå till turistbyrån, men han hittade ingen. Efter att han hade tittat runt bland husen, såg han en familj som satt utanför sitt hus och han frågade om de visste var turistbyrån var, det fanns ingen. En kvinna reste sig och verkade förstå vad Anders var ute efter, hon ringde ett par samtal och sedan följde hon med ner till grinden och öppnade med koden som hon fått av den kommunala polisen!! Någon ”jetton” visste ingen något om, vi behövde inte heller det, nu när vi hade koden att komma ut och in från pontonen så var vi nöjda.

Vi tillredde vår middag och när vi satt ute och åt, noterade vi en rutten avloppslukt i luften och pråmarna som under dagen hade passerat, verkade nu på kvällen köra fortare för vår båt studsade och hoppade av deras svall, tur de inte kör på natten. Det här stoppet är inget vi kommer att rekommendera, det är ju synd för Givors som missar besök till sin stad.

Nästa morgon kommer våra gäster punktligt klockan nio som vi avtalat och vi seglar mot Lyon. Sonen njuter och Anders överlåter ratten till honom och han ler hela resan från öra till öra. Vi anlände till Lyon och gästerna klev lyckliga av. Vi blev erbjudna skjuts av mamman till flygplatsen följande morgon om vi åkte halvvägs med spårvagnen till hennes jobb först, det var vi tacksamma för. Nu väntar en dryg vecka i Sverige för nödvändiga ärenden.