Alla tre båtarna skiljdes åt på morgonen, först stack holländarna, sedan sade vi adjö till våra tyska reskamrater. Vi vinkade och sedan gick vi till staden. I slussen vi gick förbi fanns ju tyskarna och de vinkade oss ombord så vi fick skjuts av dem till staden Dinant som sedan 17-18-hundratalet har tradition av duktiga smeder inom koppar och mässingshantering och är också Adolphe Sax:s födelsestad. Där började vi med att köpa tur- och retur-biljett upp till stadens citadell med museum där det har utkämpats blodiga strider i början på första världskriget. När vi skulle åka linbanan upp så var den tillfälligt ur bruk för de skulle spänna wirerna. Det gjorde inget för vi ville egentligen gå de 400 trappstegen upp. Vi vill inte missa några tillfällen till motion. Pust och stånk och vi var uppe de 100 metrarna. Det var ett intressant besök. Vi åkte sedan linbanan ner, gick vidare och såg allt som syftade till Adolphe Sax, saxrestauranger, saxgator, saxbro, sax, sax, sax…underbart.
Adolphe tyckte att det fattades någon klang i en militärorkester och uppfann och tillverkade till slut –
efter otaliga försök på varianter – saxofonfamiljen, där han hittade klangen han saknade och fick patent på det 1846. Han fick aldrig erkännande för denna uppfinning och dog fattig och bortglömd i Paris ca 70 år gammal. Det var först på tidigt 1900-tal som USA anammade instrumentet och jazzvärlden tog det till sig. Samtidigt förskjöts saxofonen av de klassiska puritanerna för det ansågs inte passa in i den klassiska världen.
Idag är är saxofonen ett erkännt instrument som kan användas inom alla olika genrer. SOM TUR ÄR…

Vi travade tillbaka till båten och reste vidare till hamnen Waulsort där vi lade till.
Som service var det där en liten manuellt dragen linfärja över floden som en kille i 25 årsåldern drog, vi åkte över för att köpa bröd och smör. Killen pekade och pratade på knackig engelska var butiken låg, vi tackade och hoppade av. Vi gick och gick runt varenda kvarter men hittade inget. Vi återvände till ”färjan” eftersom det började vara sista turen tillbaka. Killen frågade om vi hittat vad vi sökte och vi skakade på huvudet…han hoppade av sin båt och gick i rask takt med oss efter och visade oss en liten gång mellan två hus, under en liten restaurang, en vit liten dörr som vi knackade på och där öppnade en lokal kvinna sin lilla butik i källaren med lokalt odlade varor och vi köpte biodynamiskt bröd och opastöriserat smör samt en liten lokal ost…snabbt vidare för att inte missa sista färjan. Mycket gott bröd!
Vi duschade, fyllde vatten och övernattade.

Wolfgang och Karin

Dinant med saxofoner

Dinant med citadellet

Bron i Dinant med saxofoner från länder i Europa

Saxofonbron

Adolphe och Anders

Otaliga försök

Sant