Efter ca en vecka i ankarvikar anlände vi till staden Olbia eftersom det skulle blåsa hårda västliga vindar och vi ville känna fast mark under fötterna. Olbia har ca 50 000 innevånare och hela Sardinien har ca 1,6 miljoner och Sardinien är Medelhavets näst största ö. Vi fick plats vid en stenkaj utan några faciliteter, dvs inga duschar, toaletter eller el och vatten, ej heller tillgång till sopstation, samt sparsamt med förtöjningsmöjligheter vid kajen, vi fick användning för våra kilar och det var länge sedan sist. Vi blev upplysta om att man skulle gå till en tobaksaffär – ca en kilometer upp i staden – och betala 16 € för två nätter, då fick man ett kvitto som skulle visas upp på stora hamnkontoret ca en kilometer åt andra hållet från där vi låg, lite omständigt kan tyckas men så gjorde vi. Det blev några dagar i Olbia med ca 36 graders värme och promenader i staden.
Olbia från havet 
Enorma musselodlingar i inloppet 
Den svenska modellen 
Välj vad du vill ha, så tillverkas det på direkten
Den morgon vi skulle lämna Olbia för att återigen lägga oss i ankarvikar så upptäckte vi till frukosten att smöret var mjukt… ajdå, kylen har gett upp. Hur gör vi nu när vi precis hade bunkrat upp för några dagar. Vi fick låna Rosita och Bernhards extra, portabla kyl, så vi kunde rädda den känsligaste maten, därefter seglade de iväg till den tänkta ankarviken. Just när vi bestämt oss för att köpa en egen portabel kyl, vilket vi hade tänkt på tidigare men inte verkställt, så började den gamla kylen att surra igen, men nu ville vi ha en egen i alla fall. Vi började leta efter en lämplig butik för detta. Vi fick tips om en välsorterad båttillbehörsaffär utanför staden i ett industriområde och Google visade oss att det gick buss till området, så vi traskade iväg till busstationen med vår lilla trilla. Bussen kom och efter ca 20 min färd hoppade vi av där Google visade oss. Därefter blev det ca 20 min promenad till på en stor väg utan vägren, med bilar susandes runt öronen innan vi var framme. Jorå, det fanns en i lämplig storlek och många pengar och expediten undrade hur vi kommit dit, vi svarade som det var. Hon erbjöd sig att fråga någon i butiken som kanske skulle till staden och hon tyckte att det var synd om oss att gå den hemska promenaden i värmen. Ja, det passade precis att hennes chef skulle till doktorn den dagen och tiden och vi tog tacksamt emot och kom precis till hamen där vi låg. Sedan kunde vi lättade åka till ankarviken och våra vänner. Det är lyx med två kylplatser.
Vi mötte ett stort fartyg med Jane på
Det var en stor vik med många ankrande båtar, vi hade nu inte kunnat tanka vatten på nästan en vecka, så det började bli kris, men Columbia hade startat Rainman och vi fick låna – som vi brukar – när de var fyllda, då körde vi igång och fyllde vår tank, men si där, då hade någon båt i ankarviken tröttnat på motorljuden från Rainman och tutade klagande med någon larmtuta. Vi plockade raskt ihop, trots att vi inte var fyllda. Vi snålade och snålade med vattnet så det skulle räcka till nästa hamn, som skulle vara La Caletta – några dagar senare. Ett par av dessa dagar blåste det onödigt mycket och vi vågade inte ro in till land ifall ankaret skulle släppa, men det höll oss så bra på plats.
Annat som är snålt nu är kontakt med internet, Sardinien är kanske inte så utbyggt som vi hitills har varit vana vid.
Senaste kommentarer